Det finns många exempel på frustration, förtvivlan, vansinne, ilska och besvikelse inom idrotten, men de fina stunderna överväger med lätthet.

Vill berätta (för er som inte såg själva) om en ung svensk löpare som sprang rakt in i mitt hjärta i fredags och befäste sin plats därinne på söndag eftermiddag. Emil Magnell Millán de la Oliva ska hans fullständiga namn vara. I fredags sprang han ett något udda lopp i Diamond League i Bryssel, nämligen hur långt man hinner springa på 60 minuter. I detta lopp fanns det med en hel del atleter från hela världen, bland annat två svenska duktiga löpare och mångfaldiga OS-guldmedaljören Mo Farah från Storbritannien. Loppet startade och man fick se ett par löpare med uppgift att hålla uppe tempot, så kallade harar, dra iväg och sätta den pace som var beställd av Mo Farah för att sätta världsrekord. I den gruppen som då hängde på fanns förstås Hr Farah, hans träningskompis Abdi, ett gäng väldigt dugliga världslöpare och……den svenske 19-åringen Emil. Där och då fick man ju en tanke om att ynglingen inte hade så mycket rutin men en hel del mod i sin kropp. Tiden gick och ledargruppen höll ihop till åtminstone 16 minuter hade fortlöpt. En stund senare hade den unge svensken tappat kontakten med de allra bästa men fortsatte sitt envetna trummande med benen. Man fick se när firma Abdi & Farah varvade Emil första gången och hur Emil hejade på och pushade ledarna fram mot världsrekordet, vilket också värmde ett idrottshjärta. Men det som verkligen imponerade var att när löparna sprungit ca 59 minuter så blir den svenske talangen än en gång varvade av Mo Farah, men då väljer pojkrackaren att ta rygg och hänga på världslöparen med ett stort leende i ansiktet. Är inte det idrottsglädje så säg!! Dessutom slog då Mo Farah världsrekordet och Emil det svenska rekordet.

På söndagen sen var det dags för andra dagen av Finnkampen i friidrott som av många upplevs som en väldigt rolig tävlingsform pga att man tävlar tillsammans för respektive land och samlar poäng både på herr- och damsidan. I 10 000-metersloppet dyker han då upp igen den gode Emil Magnell Millán de la Oliva. Eftersom svenskarnas personbästa visade på en större styrka än de kära finländarnas dito, satte svenskarna iväg i ett hyfsat högt tempo och de lämnade två av de tre löparna från Finland en bit bakom sig. Den nu hyllade unge svenskens löpstil lämnade nog en hel del övrigt att önska från de ledare som lägger stor vikt vid löpskolning. Han vinglade åt höger och vänster, kollade läktaren och allt annat som företog sig på innerplan. Såg verkligen ut att ha fokus på allt annat än sitt kilometerslopp. När ett varv återstod hade svenskarna (vid det tillfället helt utan motståndare) bestämt att de skulle avsluta som de kände (de hade ju redan tagit maxpoäng i loppet). Då springer Emil iväg som närmast kan beskrivas ”som en sprinter”. Efter 200 meter av de återstående 400 trodde man att han skulle mattas och i eget majestät skrida i mål, men där hade man fel igen. Han bara ökade och av bara farten slog han nytt svenskt juniorrekord igen…

I intervjun efteråt var han klar på att han i framtiden skulle ta både OS- och VM-guld, som en självklarhet och med ett leende på läpparna. Oj vad jag hoppas det blir sant!

Tack för visat intresse